Susanne hit och dit

Igår vid tjugo över fyra på eftermiddagen vaknar jag igen av att telefonen ringer. Jag går upp och hämtar den från telefonpallen utanför sovrummet och svarar medan jag går tillbaka in till sängen. Jag misstänkte att det var mamma, då det var dolt nummer på nummerdisplayen, och mycket riktigt så var det mamma. Hon berättade med tung röst att pappa var död. Nyvaken som jag var, så tog begreppet inte riktigt fäste i mn hjärna på en gång, utan jag lyssnade bara när hon berättade, och svarade lugnt och sansat, och sa att inget var ju som det inte brukar, så hur skulle hon kunna vetat att det skulle hända. Så här är det:

Sen flera år tillbaka har min pappa varit svag i kroppen. Han har haft två hjärtinfarkter med ett par års mellanrum. Han har diabetes som han inte sköter och han har skippa sina andra mediciner också. Mamma har fått tjata öronen av honom innan han har tagit dem och insulinsprutan. Att han slarvat med detta har bidragit till att han blivit mycket trött, slarvat med maten och sovit bort det mesta av dygnet. Det är inte lätt att hjä'lpa en människa att komma på rätt spår, när de själva inte vill, om ni förstår vad jag menar. Vi är envisa som synden i vissa lägen på pappas sida av släkten. Ett släktdrag som jag har ärvt, vilket jag tackar för.

Mamma hade väckt pappa på morgonen och hjälpt honom att plocka fram lite kläder och göra honom iordning. Han hade tid på fotvården kl ett på dagen. Hon ringde hem från jobbet vid tolvsnåret för att se till att han kom upp ur sängen. Fotvården ligger nästan runt husknuten från deras hem. Han hade inte svarat, men det var väl inget ovanligt i sig. Det har hänt förr, för han hörde dåligt också, så när han satt ute på altanen och rökte, så hörde han aldrig att det ringde. Så mamma fäste ingen direkt betydelse vid det, utan återgick till jobbet. När hon kom hem från jobbet strax efter fyra gick hon in i sovrummet för att väcka honom och fråga hur det gått på fotvården och höra hur han mådde. Det var då hon märkte att han inte rörde sig eller svarade när hon pratade med honom. Ja, så var det. Läkaren som var där och dödsförklarade honom, trodde att han dött i sömnen.

Efter att hon pratat med sjukvården, så ringde hon mig. Sen ringde hon till min bror här nere och jag ringde till mina syskon i Stockholm och Västerås. Hur talar man om för folk att någon har dött? Ja, jag sa det rakt upp och ner, men lätt var det inte. En nittio minuter senare var jag hemma hos mamma. Jag var inne hos pappa och sa adjö. Klappade honom lite på armen och kände hur det hela började komma ikapp mig. Han såg fridfull ut, om än trött ut, där han låg på sidan i sängen. Bredvid honom på nattygsbordet hade mamma tänt ett ljus. När jag sagt mitt farväl, så kom brorsan. Det var skönt att även han var där.

Jag är inte den som visar "jobbiga" känslor utåt, men när de kom från Fonus för att köra upp honom till bårhuset, var det inte lätt. Jag vaklade mer och mer hela tiden. Kände inifrån hur bristningsgränsen var nära. Det var en kvinna och en man som kom från Fonus, och de var lugna och försiktiga. När de lagt pappa på båren och svept ett vitt skynke omkring honom, så fäste de ett purpurfärgat litet kapell över hela båren. Det var fint på sitt sätt. Precis när de körde in honom i bilen, så slog kyrkklockan ett slag samtidigt som de böjde på huvuderna i respekt. Då var tårarna nära. När de åkt, kramade mamma och jag om varandra. Jag grät inte så det hördes så, men visst rann tårarna. I flera minuter stod mamma och jag så, sen kramade hon om min bror, och de grät minst lika mycket.

Timmarna som följde klarade vi faktiskt av lite praktiska saker, men vi återkom ju hela tiden till hur konstigt det kändes. Pappa var bara borta. I och med att de varit där och hämtat honom, så var det så definitivt. Han kommer aldrig mera hem igen. Mamma och jag ska till Fonus senare idag för att börja ordna med begravningen och så.

Jag skulle egentligen ha jobbat inatt, men kände att jag inte orkade. Nattens driftledare förstod mig, beklagade sorgen och så. Jag har så bra chefer på jobbet.

Natten har varit lite upp och ner. Jag har sovit lite, om än dåligt. Låg och tittade på först film, sen Nhl på tvn, men tankarna fanns ju där hela tiden. Jag vaknade tidigt imorse och tankarna har vandrat än hit, än dit. Det är fortfarande svårt att begripa att han verkligen är borta.

Vila i frid pappa. En dag ses vi nog igen.