Susanne hit och dit

Minnen har man många och det är tur det. Jag har funderat och funderat, och jag har bestämt mig för att skriva om en händelse för ett par år sen.

För er som bott eller bor i Västerås, vet var Kristinabacken ligger någonstans. När man kommit upp för den, så följer lite planare mark för att om man sen svänger åt höger, så går det uppför igen. Jag var på väg hem från krogen med en kompis en höstkväll. Det var rejält mörkt ute med torrt och skönt. Hur som helst hade vi cyklat ner och vi skulle cykla hem. Vi gjorde alltid sällskap hem från krogen, även om det innebar en omväg för mig, men inte mig emot. Hur som helst, vi hade gått upp för Kristinabacken och då säger min kompis något i stil med:
"Nu cyklar vi."
"Visst" svarar jag och hoppar upp på cykeln. Jag får fart på cykeln, men undrar redan efter ett par tramptag var min kompis är. Då hör jag ett brak bakom mig. Jag stannar snabbt och vänder mig om. Men istället för att se en olycka, tack och lov, ser jag min kompis ligga på sidan redo att cykla iväg. Tur att man faller mjukt när man inte är riktigt nykter. Jäklar vad jag skrattade. Och min kompis också. Kan berätta att det tog en stund innan vi kom vidare, men vi cyklade därifrån. Vad jag vet, och minns, så kom min kompis undan med ett blåmärke eller två. Tur det!

Det är ett så underbart minne, så jag var bara tvungen att dela med mig av det. Och jag ber om förlåtelse till min kompis, bli inte arg på mig.