Susanne hit och dit

En gång i tiden trodde jag på Gud. Under några år var jag troende och tillbad Gud och Jesus. Under tre år efter min konfirmation var jag även konfirmadassisten och var även inblandad i Kyrkans Ungdom i min församling. Vad jag egentligen fann ibland folket som omgav mig, var trygghet och gemenskap. Jag fann folk som såg mig för den jag var och tyckte om mig som jag var. Inte de folk som jag gick i skolan med som fick mig att må dåligt och fick mig att känna mig liten. Jag var dock inte utan vänner på något sätt, men vissa kan förstöra så mycket. I kyrkan och på KU-kvällarna var dessa jobbiga människor långt borta och jag fick vara jag. Men för varje år jag var kvar i kyrkan blev mina frågor och tvivel bara större och större. Det hela slutade med att jag bröt med kyrkan helt och hållet.

Min tro idag ser helt annorlunda ut. Jag tror mera på att det finns onda och goda krafter i världen, att livet blir vad man gör det till. Jag tror att man påverkas av dessa krafter, men inte att de direkt styr en på något sätt. Det är lite svårt att beskriva, så jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Man skulle kunna beskriva det hela som olika känslor som infinner sig. Inte att vara ledsen eller glad, utan snarare att man har en känsla av att det finns något gott eller ont i näheten. Jag värdesätter och hyllar dock grundvärderingarna i den kristna tron och tycker även att det står mycket vettigt i Bibeln. Jag accepterar att andra inte tycker som jag och vet att det spelar ingen roll om man tror eller inte, utan hur man är som person som avgör om man gillar någon eller inte.