Susanne hit och dit

Jag har verkligen kommit i en torrperiod när det gäller bloggen. På något sätt känns den krävande. Fast egentligen tycker jag ju om att blogga. Strange! Men jag läser i alla fall bloggarna runt omkring mig. Det vill jag inte riktigt sluta med. Läser dem inte varje dag, men varannan typ. Så jag har inte försvunnit, bara tappat bort mig.

Kan berätta att jag jobbat extra idag. Helt frivilligt var det inte, men sa glatt ja, när AÄ lovade mig att jag skulle få mina 6 veckors semester i så fall. Jag bugar, bockar och niger, då som nu. 5 veckor till får jag jobba, sen ska jag vara ledig. Lääänge!

Ja, så var det fredag idag. Eller snart är det lördag om man tittar på klockan som i skrivandets stund är 23.48 enligt min dator.

Igår kväll när jag cyklade till jobbet, så åkte jag förbi ett par killar i 15-, 16-årsåldern. De stod lite överallt på den smala cykelbanan, så jag plingade till på ringklockan. Inga problem, de flyttadesnällt på sig, de två som stod ivägen. Men en av killarna som stod bredvid, härmade en tuta. Ja, det tror jag det var han försökte imitera med sitt tut-bröl. Helcoola killen med cigg i ena handen. Sen fick jag en klapp på huvudet på cykelhjälmen av en av killarna som hade flyttat på sig. Absolut ingen hård klapp, så vad gjorde det. Ett gott skratt fick jag mig i alla fall.

Natten flöt på bra på jobbet. Kul arbetskollega på maskinen jämte, snäll maskin och smidigt flöde. När jag kom hem åt jag en tallrik yougurth och flingor framför tvn, sen försökte jag sova. Vilket inte alls gick bra. Så när jag vridit och vänt mig tillräckligt länge i sängen, tog jag mig ut till soffan för att se den sista dvdn i Sagan om ringen-triologin. När den var klar, så sov jag fortfarande inte och klockan var närmre 11.00. Så jag höll mig vaken en timme till, åt lunch och gjorde sen ett nytt försök till att sova. Lyckades somna någon timme eller tre, men sen var det upp igen. Skulle ju träffa LR och ha videokväll. Pizza och godis stod på menyn samt trevligt sällskap. Jag nickade förvisso till 10 minuter under filmen, men sen var jag pigg igen. Jag har haft en mycket trevlig kväll och inser att jag måste börja träffa honom lite oftare igen, precis som förr.

Men måndag morgon är det jag som ringer distriksläkarmottagningen. Jag kan inte forsätta att sova så här illa. Det är tröttsamt, och sliter hårt på mig. Jag känner det så väl, men ändå kan jag inte finna ro att sova. Trodde det borde gått över tills nu, men inte. Jag får liksom inte längre någon struktur på min vardag.

Nej, jag ska inte sova än, då jag jobbar imorgon natt igen. Jag ska se på film tills hockeyn börjar. Det är sista avgörande finalmatchen mellan Detroit - Pittsburgh. Mina grannar för en sista gång stå ut med att vakna av eventuella tjut och jubel som kommer att utropas under matchtiden. Sen blir det lugn och ro fram tills i oktober igen.

Jag jobbade i natt. Det var tungt, men gick bättre än jag trodde det skulle gå. Någon frågade varför jag inte var hemma en natt till eller resten av veckan, men jag kände i eftermiddags att jag skulle inte orka med en natt till hemma. Inte just nu i alla fall. Och det kändes bra att komma bland en massa människor. Några visste om vad som hade hänt och visade sitt stöd. BN och jag pratade lite mera, och det kändes bra. Att jobba inatt tror jag var bra. Mina tankar skingrades för korta stunder, men visst var det tungt. Alla känslorna låg, och ligger ännu, som en liten klump i mellangärdet och trycker. Vissa stunder var det lättare och man kunde skratta åt något som var roligt, och vissa stunder ville jag helst gå hem. Men jag är ju en liten envis människa i vissa stunder, och denna natt blev en sådan. Men i slutändan känns det bra att ha jobbat inatt. Jag har haft fullt upp med att hålla filmaskinerna igång och se till att det flyter, så det har varit bra. Jag har aldrig kommit till det där stadiet inatt att jag bara ville krypa ihop i ett hörn och gråta. Jag har istället fått tänka lite i lugn och ro så att säga, utan att bli helt uppriven.

Jag tror att det kommer att gå i vågor. Vissa stunder är lättare, andra svårare. Vissa dagar kommer jag kunna att umgås med folk, och andra dagar kommer jag inte ens svara i telefon. Men det måste få ta den tid det tar och ta sig det utlopp det vill. För även om jag har en bra dag, så är tankarna på pappa inte långt borta.

Sen vill jag tacka för ert stöd, kära vänner och läsare. Det värmde att läsa era kommentarer nu på morgonen. Tack!

Igår vid tjugo över fyra på eftermiddagen vaknar jag igen av att telefonen ringer. Jag går upp och hämtar den från telefonpallen utanför sovrummet och svarar medan jag går tillbaka in till sängen. Jag misstänkte att det var mamma, då det var dolt nummer på nummerdisplayen, och mycket riktigt så var det mamma. Hon berättade med tung röst att pappa var död. Nyvaken som jag var, så tog begreppet inte riktigt fäste i mn hjärna på en gång, utan jag lyssnade bara när hon berättade, och svarade lugnt och sansat, och sa att inget var ju som det inte brukar, så hur skulle hon kunna vetat att det skulle hända. Så här är det:

Sen flera år tillbaka har min pappa varit svag i kroppen. Han har haft två hjärtinfarkter med ett par års mellanrum. Han har diabetes som han inte sköter och han har skippa sina andra mediciner också. Mamma har fått tjata öronen av honom innan han har tagit dem och insulinsprutan. Att han slarvat med detta har bidragit till att han blivit mycket trött, slarvat med maten och sovit bort det mesta av dygnet. Det är inte lätt att hjä'lpa en människa att komma på rätt spår, när de själva inte vill, om ni förstår vad jag menar. Vi är envisa som synden i vissa lägen på pappas sida av släkten. Ett släktdrag som jag har ärvt, vilket jag tackar för.

Mamma hade väckt pappa på morgonen och hjälpt honom att plocka fram lite kläder och göra honom iordning. Han hade tid på fotvården kl ett på dagen. Hon ringde hem från jobbet vid tolvsnåret för att se till att han kom upp ur sängen. Fotvården ligger nästan runt husknuten från deras hem. Han hade inte svarat, men det var väl inget ovanligt i sig. Det har hänt förr, för han hörde dåligt också, så när han satt ute på altanen och rökte, så hörde han aldrig att det ringde. Så mamma fäste ingen direkt betydelse vid det, utan återgick till jobbet. När hon kom hem från jobbet strax efter fyra gick hon in i sovrummet för att väcka honom och fråga hur det gått på fotvården och höra hur han mådde. Det var då hon märkte att han inte rörde sig eller svarade när hon pratade med honom. Ja, så var det. Läkaren som var där och dödsförklarade honom, trodde att han dött i sömnen.

Efter att hon pratat med sjukvården, så ringde hon mig. Sen ringde hon till min bror här nere och jag ringde till mina syskon i Stockholm och Västerås. Hur talar man om för folk att någon har dött? Ja, jag sa det rakt upp och ner, men lätt var det inte. En nittio minuter senare var jag hemma hos mamma. Jag var inne hos pappa och sa adjö. Klappade honom lite på armen och kände hur det hela började komma ikapp mig. Han såg fridfull ut, om än trött ut, där han låg på sidan i sängen. Bredvid honom på nattygsbordet hade mamma tänt ett ljus. När jag sagt mitt farväl, så kom brorsan. Det var skönt att även han var där.

Jag är inte den som visar "jobbiga" känslor utåt, men när de kom från Fonus för att köra upp honom till bårhuset, var det inte lätt. Jag vaklade mer och mer hela tiden. Kände inifrån hur bristningsgränsen var nära. Det var en kvinna och en man som kom från Fonus, och de var lugna och försiktiga. När de lagt pappa på båren och svept ett vitt skynke omkring honom, så fäste de ett purpurfärgat litet kapell över hela båren. Det var fint på sitt sätt. Precis när de körde in honom i bilen, så slog kyrkklockan ett slag samtidigt som de böjde på huvuderna i respekt. Då var tårarna nära. När de åkt, kramade mamma och jag om varandra. Jag grät inte så det hördes så, men visst rann tårarna. I flera minuter stod mamma och jag så, sen kramade hon om min bror, och de grät minst lika mycket.

Timmarna som följde klarade vi faktiskt av lite praktiska saker, men vi återkom ju hela tiden till hur konstigt det kändes. Pappa var bara borta. I och med att de varit där och hämtat honom, så var det så definitivt. Han kommer aldrig mera hem igen. Mamma och jag ska till Fonus senare idag för att börja ordna med begravningen och så.

Jag skulle egentligen ha jobbat inatt, men kände att jag inte orkade. Nattens driftledare förstod mig, beklagade sorgen och så. Jag har så bra chefer på jobbet.

Natten har varit lite upp och ner. Jag har sovit lite, om än dåligt. Låg och tittade på först film, sen Nhl på tvn, men tankarna fanns ju där hela tiden. Jag vaknade tidigt imorse och tankarna har vandrat än hit, än dit. Det är fortfarande svårt att begripa att han verkligen är borta.

Vila i frid pappa. En dag ses vi nog igen.