Susanne hit och dit

Jag jobbade i natt. Det var tungt, men gick bättre än jag trodde det skulle gå. Någon frågade varför jag inte var hemma en natt till eller resten av veckan, men jag kände i eftermiddags att jag skulle inte orka med en natt till hemma. Inte just nu i alla fall. Och det kändes bra att komma bland en massa människor. Några visste om vad som hade hänt och visade sitt stöd. BN och jag pratade lite mera, och det kändes bra. Att jobba inatt tror jag var bra. Mina tankar skingrades för korta stunder, men visst var det tungt. Alla känslorna låg, och ligger ännu, som en liten klump i mellangärdet och trycker. Vissa stunder var det lättare och man kunde skratta åt något som var roligt, och vissa stunder ville jag helst gå hem. Men jag är ju en liten envis människa i vissa stunder, och denna natt blev en sådan. Men i slutändan känns det bra att ha jobbat inatt. Jag har haft fullt upp med att hålla filmaskinerna igång och se till att det flyter, så det har varit bra. Jag har aldrig kommit till det där stadiet inatt att jag bara ville krypa ihop i ett hörn och gråta. Jag har istället fått tänka lite i lugn och ro så att säga, utan att bli helt uppriven.

Jag tror att det kommer att gå i vågor. Vissa stunder är lättare, andra svårare. Vissa dagar kommer jag kunna att umgås med folk, och andra dagar kommer jag inte ens svara i telefon. Men det måste få ta den tid det tar och ta sig det utlopp det vill. För även om jag har en bra dag, så är tankarna på pappa inte långt borta.

Sen vill jag tacka för ert stöd, kära vänner och läsare. Det värmde att läsa era kommentarer nu på morgonen. Tack!