Susanne hit och dit

Jaha, så var det dags för en sådan natt igen. Nu har det gått lite mer än två timmar sen jag gick och la mig. Men jag har gått upp igen, då rastlösheten inte ger mig någon ro.

Vid halv tre imorse var jag sömnig och tänkte att det ska bli skönt att sova. Så jag gick in i badrummet och gjorde mig iordning för sängen. Väl i sängen tar det alltid en liten kort stund innan jag kommer till ro. Men icke då När jag väl låg där, började tankarna irra runt i skallen. Vissa var inte så konstiga, andra var mera jobbiga. Jag avhandlade allt från veckan som varit på jobbet till min egen framtid och dödlighet. Nu igen. Nej, jag tänker inte dö och jag är inte sjuk, men ända sen pappa gick bort i början av juni, så dyker funderingar upp lite då och då. Ibland är de flyktiga och snabbt borta igen. Men som inatt, så var de tyngre och jobbigare. Hur är det att dö? Vad är det sista man tänker på? Hur kommer jag dö? Kommer jag då i en olycka eller av hög ålder? Kommer jag falla ihop på jobbet i en hjärtinfarkt eller av annan sjukdom när jag är pensionär? Hur kommer min begravning bli? Så där har tankarna malt på. Och jag blev så pass orolig i kroppen av att fundera över det, så jag tände lampan och försökte läsa lite. Men jag gav upp efter en kort stund, då jag inte fann någon ro.

Men när jag släckte igen, så dök det där med att leva singellivet upp igen. Det är inte det att jag inte gillar mitt liv, för det gör jag. Jag kanske inte har något drömyrke, men jag trivs och tjänar bra. Jag har vänner i vars sällskap jag kan vara mig själv. Men jag är trött på att leva själv, att inte ha någon att komma hem till. De senaste gångerna jag verkligen fallit för någon, så har det blivit platt fall. Jag vet att det kan bli så, men man kan inte låta bli att undra om det är något fel på en. Kanske skräms de av att jag är så pass självständig att jag klarar det mesta i ett hem alldeles själv. Jag gör ju faktiskt det mesta från att rensa avloppet i handfatet till att hantera min egna slagborr med vana. Kanske är jag inte söt nog, eller feminin nog för dem. Vill killar verkligen ha en liten tjej som inte klarar något själv? Nej, då får de leta någon annanstans, för där passar inte jag riktigt in. Jag är feminin, jag är söt, det vet jag. Men jag är inte hjälplös, bara handlingskraftig på det sättet att jag klarar mycket själv. Men nu upprepar jag mig visst. Kanske har jag för höga krav på dem jag träffar. Men samtidigt ska man inte nöja sig med vad som helst heller. Man måste känna att man verkligen vill vara tillsammans med personen i fråga.

En jäkla snårskog, det är precis vad livet är!